Den gången letade jag riktigt länge efter leken

Jag letade efter leken men jag hade svårt att hitta den. Jag minns att jag fick leta riktigt länge för att över huvud taget få en hint om var den kunde finnas.

I periferin ljöd kyrkklockorna taktfast. Det var en varm septembereftermiddag som skulle närma sig kväll. Jag fick inte vara ute längre än till prick halv sju, pappa var vänlig men bestämd på rösten när han skrev det till mig, jag kunde höra det genom skärmen, så det gällde att vara snabbfotad och fokuserad. Ja, framför allt fokuserad. Inte stanna upp, inte låta mig distraheras på vägen. Jag visste inte vart jag skulle, leken kunde dyka upp var som helst, runt det där hörnet eller nästa, där borta vid fontänen eller vid utkanten av skolgården. Den såg så stor och öde ut när den tömts på människor. 

Vilken söt hund ville jag säga till flickan med den gråvita pudeln. Jag ville ringa pappa och berätta om den, mina betraktelser blev alltid lite verkligare då, när nån annan fick höra. Det blev liksom en till verklighet i verkligheten, och tanken på den gillade jag. Den där andra verkligheten, som jag bara kunde nå genom att återskapa det jag såg runt mig, ibland bara för mig själv – det funkade också – men allra helst för pappa. 

Staketet runt dammen stirrade inbjudande på mig. Jag visste att det gick att klättra upp där, att greppa med fingrarna om kanterna på de metalliska hålen, kila in en fotspets i ett av dem och häva det andra benet, hela benet uppåt, över stången. Det var det svåraste: att få tillräckligt med kraft så att benet nådde hela vägen runt. Jag övervägde att ge det ett försök, men det skulle ta alldeles för lång tid; jag hade ett uppdrag, jag fick spara det där till en annan kväll. Jag gick vidare, lät fingrarna hålla kontakten med staketet medan jag fortsatte mitt sökande längsmed dammen. I en liten del av luften luktade det bränt och jag ville genast ringa pappa igen, fråga kan vi inte grilla korv ikväll. Om vintrarna var det alltid korv. Ja alltså för att vi tillbringade dem i vinterparadiset, pappa kallade det så, vi åkte skidor hela dagarna tills vi blev helt snurriga av hunger och då åkte korvarna fram, bleka och glansiga, men ganska snart omvandlades de på de stora svarta grillarna som färgade av sig på korvarna och i takt med hettan märkte dem allt tydligare med korniga kolfärgade streck. De växte fram gradvis som ur intet i det bleka skinnet, jag fascinerades av det varje gång. En gång sa pappa, med munnen full och senap i utkanten av den, att det där svarta på korven kunde döda en. Jag stirrade på honom, blinkade, tuggade. Va, sa jag, tittade tveksamt ner på de randiga avlånga på grillen. Det var några kvar och jag var fortfarande hungrig, hade inte ens ätit upp min första än. Elden var fortfarande orange där under. Pappa tittade inte längre på mig utan bort, kanske på skidåkarna i backen. Jag visste att han var rätt imponerad av särskilt en kille som gjorde coola tricks när han åkte. Kanske spanade han efter honom nu. Ska du inte ha en till, sa pappa efter en stund och riktade uppmärksamheten mot grillen igen, tog tag i en av korvarna med fingrarna – hur kunde han inte bränna sig? – och höll fram den mot mig. Den böjde sig lite i hans grepp men jag visste att det var så det skulle vara, så det var ingen fara. Det var bara det att jag inte var så värst hungrig längre. Jag knyckte med huvudet. Nä, sa jag. Tack. Ta den du. Pappa nickade och slukade korven i ett, utan bröd och allt, sen tog han en till och la den i brödet istället. Ketchup och senap igen, men mest senap. Det kunde jag aldrig förstå. Senap? Usch. Och den rostade löken, den kunde vara okej i små små mängder; jag brukade ta det som landade på pappas tallrik, det kunde räcka gott för mig. Men här i vinterparadiset var det svårt, för då åt vi ute, utan tallrikar, kanske stående till och med. Jag kunde inte gärna böja mig ner och plocka upp de små lökbitarna ur snön. Eller, det berodde förstås på snöns kvalitet. Var den fin och följsam bildade bitarna små gropar och la sig en bit ner och då visste jag att de skulle hinna bli för mjuka och kalla för mig. Men var det kramsnö eller till och med is där de landade kunde det gå, då la de sig liksom ovanpå och då var det nästan precis som att de skulle ha landat på en ren slät tallrik. 

Resten av den där eftermiddagen åkte jag och pappa flera gånger till i backen, jag följde med i den svåraste, han trodde att jag kunde klara det och bara att han trodde på det gjorde att också jag trodde på det. Jag kände mig stor när vi stod där, högst upp på toppen – den allra högsta toppen! – och blickade ner över det hela. Hela paradiset där nedanför. Jag sneglade upp på pappa och log i smyg. Det här är mitt, tänkte jag. Jag härskar över det här vinterparadiset, och nu ska jag vara snäll mot mina undersåtar och glida ner för att hälsa på dem. Pappa var kung och jag var drottning, jag tror han visste det också. I vinterparadiset var det alltid soligt och när det började bli kväll var det som att solen och kvällen som smög sig på tillsammans skapade en dimma som la sig ovanpå snön och en bit upp i luften. Jag vet inte varför det blev så men det var så fint. 

Det yrde och for om pappa när han fick upp farten, han blev en skugga som försvann helt in i snömolnet och bort från mig några sekunder. Jag började just känna nånting fladdrande i bröstet, upp mot halsen, när han stannade en bit ner och såg upp på mig. Han vinkade, kungen vinkade på sin drottning. Kom då, sa handen. Kom igen då! Jag svalde ner det där sista konstiga i halsen, tryckte tillbaka det i magen eller var det nu kommit från, och vinkade tillbaka. Det här klarade jag: jag var ju Drottningen av Vinterparadiset. Jag hade gjort det här tusen gånger förr och skulle bara göra det en gång till nu. Det gick helt fint första biten, tills jag förlorade kontakten med underlaget, eller snarare lät underlaget ta över. Som tur var svimmade jag i fallet och kände därför inte smärtan förrän jag vaknade i ambulansen en stund därpå.

Nästa dag hade jag helt glömt det där med korven, att man kanske kunde dö av den, och tryckte i mig fyra stycken på rad. Det var mycket enklare från sängen, även om ena armen hade fått gips. Fyra var rekord för mig. Pappa tittade stolt på när jag åt. Det är min tjej det, sa han. Det är min tjej. 

Det var inte förrän långt senare som jag skulle komma att tänka på döden när jag såg eller på något vis förnam närvaron av en korv. Eller av något som vagt påminde om en korv. Inte ens den här septemberkvällen gjorde jag den kopplingen. Korv. Död. Nej, det var inte förrän långt senare. Faktum var att jag långt senare inte skulle kunna se ett grillkalas ens på avstånd. Det skulle inte spela någon roll vad som låg på grillen; grillen i sig var nog. För att inte tala om heinzloggan eller ibland bara den där karaktäristiska röda färgen. Nej, det blev bara för mycket. Men allt det kunde jag ju inte veta nu. Att det skulle bli så en dag. Den här septemberkvällen kände jag bara det välbekanta suget. Tänderna mot det uppvärmda skinnet, det var så lätt att tränga igenom. Mmm. Jag längtade dit igen.

Jag hade nästan rundat hela dammen när vinterparadiset allt tydligare bredde ut sig framför mig, ju mer jag tänkte på det, ju mer jag tillät mig att ta in den där brända doften i luften och helt magiskt omvandla den till grillrök. Hur gjorde jag det, bara så där? Jag gjorde det iallafall. Och det var då jag förstod att jag hade hittat den. Leken. Här var den. Dammen framför mig var ingen damm längre – den var ju den öppna mötesplatsen med alla grillarna. Den vertikala skolbyggnaden var ingen skola – den var den svarta svåra backen som höjde sig över mig nu. Såklart! Haha! Att jag inte hade sett det innan. 

Jag var lättad. Pappa bara måste få höra det här. Jag drog upp telefonen, ivrig, när jag nu ändå ringde kunde jag passa på att berätta om den där pudeln också. Den hade verkligen varit gullig. Alldeles lurvgullig. Pappa svarade inte, jag lät telefonen vara i en två minuter innan jag provade igen. Jag var Drottningen som ringde min Kung och jag behövde meddela vad det skulle bli till middag. Jag behövde meddela att det skulle bli korv och bröd till middag för oss två – nej förresten, nu när jag tänkte efter skulle det bli korv åt hela samhället! Fem tio minuter fick gå innan jag slog siffrorna, jag hade lärt mig dem utantill och tänkte att de kanske skulle nå fram bättre om jag slog dem en och en med mitt finger, och inte bara tryckte direkt på det sparade numret som hette Pappa i kontaktlistan. Nähä, inget svar nu heller. Fem minuter till. Jag började faktiskt bli ganska irriterad. Att han hade mage, att Kungen hade mage att inte svara sin Drottning! Det var just fräckt, tänkte jag och satte mig på bänken att vänta. D e t  v a r  j u s t  f r ä c k t, jag stavade orden i huvudet och teleporterade fram dem till mobilen med blicken stadigt på den svarta skärmen, men när som helst ringer du upp och då ska jag vara lite sur först men ganska snart förlåta dig.

Det var just då, när telefonen fortsatte stirra tillbaka, som jag ännu mer kände leken sluta sig kring mig, greppa tag om mig till och med inifrån, för då kände jag den där känslan uppåt halsen igen, jag hade inte känt den sen den gången i backen, men nu var den där precis lika märkligt kittlande som då, som en liten fågel med små små vingar som flaxade omkring och ville ut eller kanske skrika något genom min strupe. Jag tryckte pekfingret så hårt jag kunde mot skärmen. Klockan var nio minuter i sju nu, det var inte så farligt egentligen. Jag kände med foten i gruset, drog ett långt streck med den. Det kändes trögt och skönt och ljudet vibrerade ända upp i benet när jag gjorde så. Det var ju lyxigt att jag fortfarande var ute, tänkte jag. Blickade ut över dammen som hade blivit en damm igen. Fågeln flaxade på där inne, rörde sig allt hetsigare.