Vägen ut ur

 

 

 
Det är måndag. Jag ska snart somna, trött. Jag är det nu för tiden: trött. Det är den tiden på året. Det är bra att jag går och lägger mig, det är bra att passa på att vagga in mig själv i sömnen när den bjuder ut sig så. Det är bra. Jag blundar. Ska precis. Men så stiger ett obesvarat sms upp till ytan, ett välvilligt meddelande som bara vill, ja, väl. Hur är det? Min bror undrar. Jag överväger att skjuta det åt sidan, hålla ögonen slutna, ner i sömnen var det. Men så går det naturligtvis inte, så funkar inte människan, så funkar inte den här människan, så hon sträcker ut armen, fattar tag i telefonen, en van gest, öppnar meddelandet. Den lilla lilla skärmens sätt att tränga undan natten, fast den i själva verket bara förstärker den. Det är väl okej, skriver jag tillbaka.

 

Ett telefonsamtal på tisdagen. Jag vet inte vad jag ska säga när du är så där tyst, säger hon i andra änden, jag vet inte längre vad jag ska säga. Nej, svarar jag. Inte jag heller.

 

Det blir onsdag, det blir torsdag. Hur mår du och hur mår du. Ytterligare frågor som små snöflingor, snälla små flingor av snö. Röda hjärtan från andra sidan landet vill in i mig, här borta, men jag misstänker att avståndet är för stort. Jag låter dem ligga, de får vänta till sig, för att. Ja, varför då egentligen. 

 

Det blir fredag. Jag dricker te först för att inte gå rakt in på kaffet. Det är snällast så, mot kroppen. Jag ställer mig framför spegeln. Mina ögonbryn ser arga ut, eller oroliga, jag försöker gnugga bort ilskan ur dem, oron ur dem, liksom min bror gjorde med sin nyfödda lilla dotter för några månader sedan: en kulen natt natt natt och gnuggade med fingret över de små små ögonbrynen tills hon började skratta. Kanske kan jag göra samma på mig själv, gnugga bort något och gräva fram något annat, ett skratt. Mitt hår hänger, vad långt det har blivit, stripar sig. Jag tar fram torrschampot: easy breezy dry shampoo. Det gör sitt.

 

Lördag, jag går på ett bröllop, ett av flera, de hopar sig nu. Jag håller ett tal och jag gömmer mig bakom ett slags skämt men skämtet kan aldrig nå ut om det inte börjar i rösten. Jag håller ett tal och jag gömmer mig bakom det försöket, det skämtet, orden, de som inte blir sagda, när allt jag egentligen vill säga är det här: en gång gick vi på en vandring, du och jag. En gång bestämde vi oss bara: vi skulle göra det, vi skulle gå långt; det skulle inte bli lätt, men vi skulle göra det. En gång satte vi oss i en bil och körde femtio mil uppåt i landet och räknade alla passerade landskap, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, tills vi nådde ett vildsint vatten. Vi tog av oss alla kläderna och badade i det vattnet; vi fick hålla oss i varandra för att inte halka på stenarna, slås ner av vågorna. Så tog vi på oss kläderna igen, höga av något jag fortfarande inte kan sätta fingret på, höga av den kraften, den underkastelsen? Vi tog på oss alla kläderna, satte oss i bilen och körde vidare, än mer uppåt, minst femtio mil till, tills vi nådde en stig, en led. Den leden skulle vi ta.

 

Den första dagen var lätt att gå, benen och kropparna starka, förväntansfulla, vädret på vår sida. Vi gick så länge vi orkade, stannade när vi behövde, luftade fötterna i solen, delade nötter och torkad frukt med varandra, sköljde ner med pulverkaffe. Vid första fjällstugan öppnade en bastu upp sig, liten och välkomnande, och än en gång ett vatten, alltid ett vatten, en spegel mitt i allt det där. Så klädde vi av oss igen. Så klev vi först in i värmen, och så ut igen, ner i det glasklara. Så doppade vi oss, så dränkte vi dagens samlade trötthet i det där vattnet.

 

Men redan under den första natten skulle någonting dra ihop sig. Någonting annat skulle träda fram, komma ikapp. Ni har väl hört, sa stugvärden. Nej, sa vi, vad då. Jo, sa han. Jo, det ska bli dålig sikt imorgon, riktigt dålig.

 

Mycket riktigt kantades andra dagen av tät dimma. Se till att hålla er nära varandra, hörde vi stugvärdens förmaning. Jag är här, sa din röst bakom mig. Jag kunde inte se dig, men jag hörde att du var där, hela tiden alldeles nära. Vad tror du den här dimman heter, frågade du där bakom. Jag vet inte, sa jag, har den ett namn.

 

Tredje och fjärde dagen tog regnet över och lät dimman släppa taget om sig själv. Himlen föll, allting föll, i två dagar föll det, alla krympande träden och alla kropparna, våra kroppar, allting i ett konstant rinnande, ett konstant flöde neråt. Det rann över våra ansikten. Varför tror du att det regnar så här, frågade du. Jag vet inte, sa jag. Men det blir svårt att stanna när det är så blött, sa jag. Ja, sa du. Vi får nog bara fortsätta.

 

Femte dagen lättade också regnet, kalfjället höll andan. Vi hade lämnat trädgränsen bakom oss, klippor och sten tog vid, utspridda plättar av växtlighet. Hur stort är det största berget, frågade du. Jag vet inte, sa jag.

 

Sjätte dagen blev den längsta; det hade nästan börjat skymma när den sista långa dalgången sträckte ut sig framför oss. Ingen av oss kunde veta hur lång tid det skulle ta innan vi skulle nå fram, innan vi skulle komma ut på andra sidan – och om vi skulle göra det över huvud taget innan mörkret skulle falla. Tror du vi hinner, frågade du. Jag vet inte, sa jag. Sådana saker kan man inte veta i förväg. Jo men tror du, sa du igen. Jag vet inte, sa jag. Vi gick tysta en stund. Du skyndade på stegen, lät dig hamna lite framför. Ditt ansikte i profil över axeln. Någon gång, sa du, såg bak på mig. Någon gång kommer vi i alla fall fram. Rösten bestämd nu, men på det där okomplicerade sättet, det där sättet som säger: lita på mig. Du vände dig framåt igen, armarna och benen svängde i samklang. Ja, sa jag, samlade kraft i rösten så att den skulle nå dig där framme, flera steg framför nu, ja, så är det nog. Någon gång. För så var det; den sanningen gick inte att säga emot. Ingen av oss kunde veta när, men någon gång, det visste du, skulle vi komma fram. Någon gång, för den plåga som finner ett språk finner också en utväg. Någon gång skulle vi hitta ut ur dalen, någon gång skulle vi lämna stengångarna och bergsmassiven bakom oss. Någon gång skulle den sista fjällstugan forma sig först som en prick längst bort, som för varje steg skulle bli större och större, skarpare mot den djupnande himlen, de blånande bergen. Någon gång skulle vi nå hela vägen fram.

 

Lördagen går över, det blir söndag, det blir kväll. Jag ska sova, än en gång ska jag somna. Telefonen alldeles intill. De snälla små snöflingorna däri, fortfarande precis där, alldeles nära: hur mår du och hur mår du. Jag tänder lampan. Jag sätter mig upp i sängen. Jag lyfter upp telefonen, lägger den varm i mina händer, håller den där, placerar fingrarna.

 

Inte så bra och inte så bra, svarar jag.

 

 

 

[”dränkte dagens samlade trötthet” – ur Vilhelm Mobergs Din stund på jorden;
”den plåga som finner ett språk finner också en utväg” – ur Karin Johannissons Melankoliska rum]

Text i VETO Magasin nr. 4 2024.

Previous
Previous

BANG BANG (tidskriften Ordkonst)

Next
Next

näckbett