Daniel Yousefi: Återkomster (juli 2023)

Det var två motsatta krafter som drog mig åt två olika håll. Bort från och rakt in i Daniel Yousefis Återkomster. Den första kraften, den som drog mig bort, var rent personlig, och egentligen inte alls intressant för den här texten, om den här texten nu ska handla om min läsning av boken ­– och inte hamna i gränslandet till navelskåderi som merparten av de texter jag skriver, om jag rent objektivt ska tyda dem, mycket gärna tycks göra. I det gränslandet är jag nog så ofta och skvalpar redan, skulle jag inte kunna lägga det åt sidan för en gångs skull? Nej, det verkar inte bättre än att jag inte kan det, inte den här gången heller.

Det som alltså en lång tid drog mig bort från Daniel Yousefis Återkomster, trots att den strålade gul och grön i min bokhylla, var helt enkelt att försättsbladet i mitt exemplar innehåller några i bläck handskrivna rader: Stort tack för att ni kom och för att ni ville läsa. Det där ni:et finns inte längre. Det är numera bara ett du. Ett jag (jag). Så kan det bli, sånt är livet, allt går över, tutto passa, så är det, det vet jag. Men nog var det under lång tid salt djupt ner i köttsåret varje gång jag sneglade åt den bokens håll.

Mot den bakgrunden blir det än tydligare att den andra kraften, den som till slut ändå drog mig rakt in i Återkomster, var mycket stark. Jag hade väl en känsla bara. Att den skulle resonera med mig och att jag inte fick gå miste om den. Det var Daniel Yousefis hela framtoning under författarbesöket på Söderbokhandeln i april. Lugn, axelryckig. Liksom: det här är ingen stor grej, det är bara en bok. Men samtidigt självklar. Stabil i sin ton, inget hymmel.

Återkomster är rak. Breven från pappan till sonen svindlande: sprickor av värme i det hårt mörka. Döden och dess svallvågor tryckande, galenskapens närvaro kvävande. Gestaltningen korthuggen. Knapp. Ibland är det just vad som behövs för att en bild ska träda fram tydligt.