Karl Ove Knausgård: Min kamp I (augusti 2023)

Apropå navelskåderi. Skoja. Eller, nej det gjorde jag inte. Faktum är att det Knausgård ägnar sig åt är just det. Och jag gillar ju det. Jag och många med mig. Jag sjunker gärna ner i Knausgårds innersta. Vem som helsts innersta, ärligt talat. Helst skulle jag göra det ännu mer.

Knausgård är en mästare på detaljer. Realism. Men det är inte så mycket suggestion. Inte mycket utelämnas åt fantasin. Inte så mycket mellan raderna, va? Eller är det jag som missar de där mellanrummen? Säkert är det så. Det jag menar är bara att jag skulle vilja borra in mig MER.

Vad betyder det då, menar jag att han ska ge mig mer psyke genom att utelämna detaljer? Ja, kanske. Eller så här: detaljerna kan väl få vara – även om jag kan känna ett motstånd inför dem (kommer de för nära inpå verkligheten, är det vad jag försöker säga?) – men hur vore det om de fick leva vid sidan om ett gäng riktigt RÖRIGA tankar? Allting är så väldigt prydligt, för att vara en jagnära, och, får man väl säga vid det här laget utan att läsa in för mycket, personlig text.

Jag har inte så mycket mer att säga om Min kamp. Mer än att jag är glad att ha läst den. Och att det gnager lite i mig att jag inte har så mycket mer att säga, fast jag förstår att det naturligtvis finns massvis att säga. Lämnar den mig helt enkelt lite oberörd? Lite tom? Kanske var det just meningen? Livet och döden, hela den tematiken. Det är stora grejer. Det är omvälvande. Det är mycket att ta in, om man verkligen ska ta in allt vad de två grejerna innebär. Kanske är det därför det som blir kvar när jag släpper sista sidan är tomhet. Och kanske är det helt rätt att det är så.