Josefine Klougart: En av oss sover (december 2023)

Det gäller att skriva av sig direkt, i samma stund som känslan träder in i kroppen. Ibland känner man bara så mycket att det varken får plats inuti eller vet hur det ska ta sig ut. Så har jag alltså istället för att vräka ur mig gått och hållit på den här läsupplevelsen alldeles för länge för att jag ska kunna formulera mig tydligt. Jag har låtit den sprida ut sig, sträcka ut sig, nästan rinna mig ur händerna: jag får inte tag på några fasta hållpunkter. Men det som är säkert är att upplevelsen har lagt sig under huden. Den finns där.

Ja. Klougarts lyriska prosa är just en upplevelse, en känsla. Den har lagt sig, lade sig omedelbart under huden och stannade kvar där. Alltså bor den i mig nu. Det låter kanske snäppet upphöjt, men det är så jag känner det, så det känns. Jag bär Klougarts språk med mig.

Hennes blick på tillvaron, livet. Hennes sätt att skildra de mest finkorniga stunder, förnimmelser. Ingenting går henne förbi, ingenting släpper hon taget om. Allt ska med. Allt det stora. Och så det lilla som, naturligtvis, är det som i själva verket bär på det stora. Snön till exempel, den som hela tiden återkommer, som ”kommer bullrande utan ljud”.

Hos Klougart blir varje mening, varje ord, ”krokar in i världen”. Medel för att närma sig en sanning, men inte i form av hänt och inte hänt; det är inte det viktiga, det kan aldrig vara det viktiga. Det är en annan sanning hon närmar sig, en sanning i känslan, i erfarenheten, en sanning i kroppen. Den sortens sanning. Och jag inser att det är just det jag själv hela tiden söker. Den sortens sanning, den sortens äkthet. Jag söker det när jag läser. Jag eftersträvar det när jag skriver. Fiktionen får gärna finnas – när den bottnar i en verklig känsla, en verklig upplevelse.

Så här formulerar Klougarts berättarjag sig om skrivandet (s. 191): ”Det är så det känns ibland, att man inte skriver, att man inte hittar på. Man skriver bara ner det som finns. Det är inget hokuspokus alls, det finns ingen fantasi för fem öre i den verksamheten. Allt handlar om att bedöva sig så att man vågar vara slösaktig med sig själv, se utan alla dessa. Ja, vad egentligen. Illusioner. Berättelser. En önskan om att vilja se världen som den är, här, nu. Det är kanske mest av allt att våga låta bli att vilja berätta berättelser.”

Det här är bara ett av alla partier jag har markerat. Jag vill stryka under varenda mening, vartenda litet ord, jag vill hundöra sönder den här boken, samtidigt som jag vill bevara den hel och hållen, jag vill placera den någonstans högt och skyddat. Nej förresten: jag vill ha den alldeles nära.