Harry Martinson: Aniara (oktober 2023)
Visst finns en stolthet i att kunna lägga Aniara till sin goda Lista av Lästa Böcker?
Jag satt på Restaurang Möllan och upprepade raderna om och om igen. Ögat plöjde sidan, den var så luftigt och behändigt formaterad; boken i sin helhet så tunn, så lätt (man ogillar inte sina tunna böcker, det gör man inte).
Därför borde det inte vara så svårt. Eller så är det just svårt, jag menar utmanande, innehållet ska vara, i kontrast till det lätta formatet. Det finns något, hur ska jag säga… kittlande i den motsägelsen. Säkert är i alla fall att jag fick bläddra tillbaka, börja om, försöka förstå på nytt, flera gånger under läsningens gång – som pågick inte bara under nämnda restaurangbesök, i väntan på mitt sällskap som direkt vid ankomst skulle komma att konfirmera att jag inte var ensam i min dubbla inställning till läsningen av den boken, utan under motvilligt längre tid än så.
Ja, det tog mig faktiskt månader att ta mig igenom den nätta lilla boken. Men som en förfluten pojkvän en gång sa om Peter Handkes, också lilla nätta, Berättelse om ett liv: tunnast men tyngst i din bokhylla. Jag är beredd att säga att något åt det hållet gäller också Martinsons Aniara.
Tunn och Tung alltså. Men jag vill ändå hävda, inte för att jag på något vis är unik i att hävda det jag nu ska hävda, men jag vill ändå göra det – hävda att Aniara är tung på det härliga viset. Det där viset som, om du bara hänger dig åt oförståelsen och låter texten och rytmen, musikaliteten, göra jobbet, tillåter dig att svepas in i det egna och alldeles särskilda universum som är Aniara. Och det ÄR nog ett universum man vill ha vistats i.
(Ska jag vara HELT ärlig, och det ska jag, så är allt det här lögn. Allt det jag just skrev, det är lögn. Nej. Inte hel och hållen lögn, men inte heller hel och hållen sanning. Den fullständiga sanningen är nämligen den att jag fortfarande, i skrivande stund, inte har avslutat boken. Kanske skriver jag den här texten FÖR att avsluta den. Jag kommer att avsluta den, naturligtvis kommer jag det. Men det fina är, att även om jag ännu inte är där, även om jag fortfarande tar den bit för bit, så liksom känner jag att det jag skrev är sant: jag har trots allt vaggats in i Aniara. Jag märker det, eftersom jag på något märkligt vis kan längta till att få återkomma till den, även om den är en motvind att ta sig igenom. Men en motvind som lämnar kinderna rosiga när man kliver in i värmen sen.)
