Olga Ravn: Mitt arbete (september 2023)

Huruvida arbetet är skrivet eller livet, det att förlösa ett barn eller en bok ­(ett uttryck som Ravns huvudkaraktär för övrigt, och kanske med rätta, bannar) eller kanske båda skulle kunna stå som föremål för intensiva diskussioner. För i Olga Ravns roman finns mycket att hämta.

Mitt arbete är allt i ett. Poesi! Loggbok! Journalanteckningar! Dramatik! Till och med den mer traditionella prosan, som utgör merparten av boken, tar sig vissa förhållandevis otraditionella vägar och sidospår, på så sätt att de utmanar den väntade dramaturgin. Boken har inte en början en mitt och ett slut. Den har tretton börjor, tjugoåtta fortsättningar och nio slut. 

Inte heller berättarperspektivet är ett och samma, utan skiftar mellan första och tredje person. Jaget, kanske Anna, träder in och ut ur sig själv och liksom in och ut ur berättelsen. Ställer sig på sidan om, och tränger in om vartannat. Anna är jaget och jaget är Anna. Anna dödar jaget, eller dödar hon sig själv? Är Anna en symbol för jaget?

Hela formen är liksom ett pågående arbete. Ravn bjuder läsaren på alla möjliga vinklar till en och samma berättelse, som skulle kunna gå att läsa som ett slags urberättelse om vad det är att vara kvinna/människa/skrivande människa. Det är utdrag, brottstycken text, olika försök, alternativa vägar och sidospår.

För så är ju verkligheten. Det finns inget sådant som en sanning. Det finns inget entydigt sätt att se på världen, eller på de händelser vi är med om. Så är livet. Ett brokigt lapptäcke av variationer.